Hela fredagen gick åt att oroa sej över Mogge...

Vi fick en akuttid hos distriktsvetrinärerna kl 14.30 igår...men vi kom inte in förrän 15.00.
De första som vetrinären Örjan sa:
"-Ojojoj, stackars kisse, de här ser verkligen inte bra ut...." Han var verkligen jätte orolig över kisse...
Snacka om jobbigt att höra!!!

Han satte dropp på kisse, klämde och kände på honom, han kände på buken och han hade typ inget i magsäcken (vilket inte var konstigt eftersom han hade inte ätit på typ 2 dygn och bara spytt) Han kände även nått vid tarmarna som var mjukt och han tyckte det var konstigt, för nått sånt skulle inte vara där.

Vi rönkade kissen, men han fick ändå ingen klarhet i vad de kunde vara...
Så han gav honom en pasta för att kunna se om de var stopp i tarmarna, så då blev det att rönka igen....
De såg bra ut i tarmarna ändå...pastan som han hade gett gick igenom tarmarna vilket visar på att det inte var stopp nånstanns.

Mogge var trött, han somnade t.o.m på vetrinärsbordet....

Så det blev så att han gav honom pencilin och en massa vätska eftersom han var sååååå uttorkad sedan tog han blodprov på honom och skickade oss sedan till sjukan för att lämna blodprovet för analys. Nu var kl typ 18.00. Så vi hade varit hos vetrinären i typ 3 timmar...

Hade sedan sån tur att svärmor Ingrid kom å satt kattvakt eftesom vi skulle på festivalen...

Ingrid ringde under kvällen å sa att han krampade några sekunder...
Ringde till vet och han sa att de fanns inte så mycket att göra, men att han skulle återkomma under kvällen med blodprovssvaren. Vilket han gjorde och han hade JÄTTEDÅLIGA värden, så dåliga att han trodde att han kunde dö under natten eller att vi kankse skulle måsta avliva honom.

DÅ blev det fruktansvärt jobbigt. Usch, vill inte tänka på det.

När vi sedan kom hem inatt så gick han och åt och gick sen på katttoan
De kändes jäkligt skönt! Han var piggare

---

Men iallfall, var hos vet idag igen, han gav honom vätska och pencelin och vetrinären trodde att han var på bättringsvägen. Han är ju piggare! Så jag fick utskrivet pencelin och förmodligen så kommer han sakta men säkert piggna till nu.

Men jag är fortfarande orolig, jag vågar inte hoppas...inte än. Blir bara fruktansvärt jobbig igen då.
Bättre att vara inställd på det värsta, men ändå kunna hoppas pyttelite.

Detta är bland de värsta jag varit med om


Jag vill tacka er alla för erat stöd igår!
Speciellt tack till Sandra som jag hade i telefonen några gånger.
Tack! De känndes tryggt att prata med nån som är kunnig i ämnet..
Och även tack till Sara som stöttat hela tiden och även skjussade oss till vetrinären idag.

Det vart ett långt inlägg, men jag behövde skriva av mej lite...
Håll nu tummarna för att vår älskade Mogge fixar detta å blir bättre!