Idag är det 1 år sen Marcus Degerman gick genom isen i Kågefjärden och försvann.
Det måste vara fruktansvärt som förälder att förlora ens barn.
Fruktansvärt för vänner och familj att förlora nån man håller kär.
Min yngsta bror har förlorat 2 av sina vänner (en av dem Marcus) och han är bara 18 år.
Själv har jag inte förlorat nån som stått mej nära, förutom min morfar.
Men det är annorlunda, morfar var gammal och hade blivit senil.
Då är det mer ok.
Det är inte ok att unga dör. Livet är så orättvist ibland.
Tycker det är så otroligt sorgset.
Jag har en faster som är sjuk i cancer och just nu ser det inte lovande ut.
Jag tänker på mina kusiner och min farbror, vad de har gått igenom hittills och vad de nu går igenom.
Det går nog aldrig att sätta sig in i deras situation.
Jag vill nog inte sätta mej in i deras situation...
Min önskan är att farfars, mormor och alla andra i min familj ska få uppleva
och hinna träffa nästa generation, jag och Markus barn...de vill jag.

Livet är inte alltid rättvist och livet är så skört.
Ta hand om dom ni tycker om.
Ge hellre extra kärlek än att inge ge nått alls.
Ta aldrig nått förgivet.


(sorgset inlägg, men de var det som upptog mina tankar ikväll)